Batumi

Varför ska man åka till Batumi? Vad är Batumi?

På Georgiens kust mot Svarta havet, mot gränsen till Turkiet, ligger en provins som heter Adjarien. Provinsen har delvis självstyre vilket den haft, tillsammans med Abchazien och Syd Ossetien,  ända sedan sovjettiden. Batumi är en hamnstad i Adjarien. Det vore roligt att kunna rada upp fakta, men faktum är att då skulle jag behöva hitta på en massa, för mer än såhär vet jag faktiskt inte. Men jag vet att det är fint.

Det finns en strand, med släta stenar, som löper längs hela kusten. Det blir fort djupt och vågorna går höga. Alltså en perfekt badstrand. Inga kryp, ingen tång, inget vada utom synhåll. Bara lagom varmt, lagom salt vatten. Tanter går längsmed stranden med stora väskor och ropar ”Cola! Fanta! Pivo!” Solrosfrön säljer de också. Folk sitter och spottar skalen.

Strandpromenaden är fin. Den heter Boulevarden. Längs den finns otaliga kaféer och restauranger, stora burar med exotiska fåglar, bambuskog, palmer… Folk överallt. Nu vet jag att det finns en del turkiska turister där, men det kändes som att det var georgiska familjer som var ute och spankulerade, tog en öl, åt glass ihop. Vilka Batumis sevärdheter är fick jag aldrig grepp om. Andreas, Fanny och jag var bara där i två dagar och den tiden spenderade vi genom att äta och vanka runt. Andreas fick dessutom spendera rätt mycket tid i sängen. Han blev sjuk. Feber. Jag och Fanny hade lite för lite medlidande och gick och badade istället.

Ni vet hur ledsamt det är med djur i bur? Hur det knyter sig i magen lite när glädjen över de söta djuren krockar med deras ledsamma tillvaro? Batumi har byggt ett delfinarium. Jag mådde lite dåligt när vi gick dit längs strandpromenaden. Men ändå, tänkte jag, det är ju så fina djur. Jag måste gå när jag har chansen. Regnet öste ner. Sen gjorde det något som det inte finns ord för på svenska. Regnet la in högsta växeln. Vilken lättnad det var att komma upp till bassängen och se att det stod rätt till. Jag njöt där i hällregnet, jag njöt så jag grät, så lättad var jag. Så lättad, imponerad, charmad och, nåja, kanske lite hormonell.

Från bussen därifrån såg vi ett fantastiskt landskap. Bergen, de gröna sluttningarna, stånd med krukväxter och korgarbeten längs med vägen. Kanske åker jag tillbaks någon gång och tar reda på vilka sevärdheterna faktiskt är.

Etiketter:bada, Baumi, buss, djur, geografi, Georgien

Kaukasiska lärdomar

Resplanen behövde revideras. Inte kan man klara av ett helt land på sex dagar. Tre städer hade vi på schemat – det fick bli två, även om det innebar att besöket hos min väninna Irina fick utebli. Tillsammans med mina resekamrater, Andreas och Fanny, blev det ändå sex väldigt fina dagar. En dag i huvudstaden, Tbilisi, där vi mötte upp ett par vänner som var på vägen hem från Kaukasien, sen nattåg ut till Svarta havet och Batumi. Och tillbaks.

Några lärdomar har jag fått från resan. Några av dem kan tyckas självklara för andra men jag blev ärligt talat lite förvånad.

No 1. Skor går lätt sönder

Tbilisi har krävt mig på ett par skor varje gång jag varit där. Det är en vacker stad men vägarna är inte alltid lika vackra. Hål fylls kanske inte igen med asfalt, utan kanske med betong, och även om det är asfalt som används behöver inte resultatet bli särskilt bra. Vattenpölar, kullersten, ruiner… Mina så stabila skor med kilklack pallade helt enkelt inte trycket. Så, ska du till Tbilisi – ta med ett par extra promenadskor.

No 2. Gå inte ut i regnet – du blir förkyld

Andreas missade vår strandhängardag. Det hällregnade dagen innan och man är ju olika känsliga. Min pappa frågar mig varje gång jag ska någonstans om jag inte ska ta med en regnjacka. Nu vet jag att jag ska säga ja.

No 3. Hemsidor är missvisande

Bara för att ett hotell har en hemsida på engelska behöver inte det betyda att någon där faktiskt pratar engelska. ”Hello” och ”bye bye” kan gott och väl vara de enda ord de kan. På vårt hotell i Batumi kunde de inte ens det. Vänliga var de i alla fall och med lite knackig ryska och lite gester gick det vägen, så jag ska inte klaga, men visst hade det varit trevligt om saker kunde bli som man förväntat sig?

No 4. Ta det försiktigt med maten utomlands

Inte för att bakteriekulturen är annorlunda, inte för att utlänningar skulle vara ohygieniska. Utan för att det finns en anledning till att georgierna är tjocka. Vi kan lämna det där. Om någon är intresserad av en powerwalk så är jag på.

Att vara negativ har aldrig varit min grej, därför väljer jag att se på de motgångar som varit som någonting som gör det hela mer spännande.

Etiketter:Georgien, Kaukasien, mat, resa, Tbilisi

Eurovision på allvar

Nåja, kanske inte på allra största allvar. Förra året försökte i alla fall jag och en klasskompis att göra en ordentlig analys av östländernas bidrag och deltagande i Eurovision Song Contest (ESC). Vi la fokus på Ukraina, eftersom Ukraina var enormt tydliga i sina budskap och utveckling, och det hela bidde en artikel på en blogg. Den går för övrigt att läsa fortfarande, på engelska, här!

Nu fick min väninna syn på en dokumentär på svt om just ESC. En dokumentär. Jag hade stora förväntningar. Helt förgäves.

Det går inte att länka till programm på svt play, de ändrar adresserna hela tiden, men gå in på http://svtplay.se/ och sök på K special så kommer du hitta rätt.

Varför blev jag då besviken? Den taskiga vinkeln såklart. Den smyger sig lätt in när väst gör något om öst, specielt om det är lite glättigt. Programmakarna ville få det att verka som att Östeuropas längtan efter schlager fick muren att falla 1989. Dessutom tog de upp hbt-demonstrationen under ESC i Moskva för ett par år sedan på ett lite missvisande sätt.

De fick det att verka som att demonstrationen var stor och bröts upp av homofobiska skäl. För det första: demonstrationen hölls på Moskvas statliga universitet, jag var där i samma område hela dagen och märkte inte av den. I svensk press läste jag sen om den och då hade det rört sig om ett tjog demonstranter. För det andra: Ryssland har inte direkt mötesfrihet. Träffas mer än sex-sju personer med plakat blir de skingrade vad som än står på plakaten. Om homofobin i Ryssland kan man säga mycket, men om människors fri- och rättigheter mer.

Men visst var det roligt att Azerbajdzan vann! Inte för att det var en sådär särskillt bra låt, utan för att landet nu uppmärksammas. Jag hoppas att uppmärksamheten riktas skarpt. Så skarpt att det blir obehagligt.

Nu bjuckar jag på vinnarbidraget, det är ju trots allt väldigt tjusigt.

Etiketter:Azerbajdzjan, ESC, kultur, musik

Festfixaren dj Slon

Det varje fest behöver är en discopopig låt på lagom exotiskt språk, den ska innehålla instrumentala stycken med dragspel och sen helst göras en remix på. Jag kan bara en som uppfyller alla kriterier. Varsågoda, festen är räddad!

Etiketter:fest, Kaukasien, kultur, pop, Ryssland

Tillbaks till Tiflis

Den 12:e juni bär det österut. Flyget går till Georgien och på det sitter massvis med okända människor, men mitt ibland dem också jag, min karl och vännen Fanny. Ett par dagar ska ägnas i huvudstaden. Saker ska hinnas tittas på, gator ska hinnas spankuleras på, mat ska hinnas smakas på, en vän som råka befinna sig där samtidigt ska hälsas på.

När vi inte alls börjat känna oss klara bär färden av till Batumi vid Svartahavskusten. Min före detta klasskamrat Helena var där förra våren, då när jag åkte vidare till Asien. Hon säger att Batumi är fint. Dessutom känns det snopet om vi inte skulle få oss ens ett litet dopp i Svarta havet. Vad man gör mer i Batumi än att strosa omkring i parker och se på utsikten har jag inte tagit mer reda på, men om någon har ett tips att komma med är det välkommet.

Zugdidi blir våt sista stopp innan vi beger oss hemåt till Norden igen. Där väntar väninnan Irina som lovat att ordna för oss. Vad som blir ordnat får vi se. Vin och kindpussar är med största säkerhet inkluderande.

Sex dagar är alldeles för lite Georgien. Det är för vackert, människor för vänliga och maten är för god. Med lite tur står landet kvar tills nästa gång.

Etiketter:förberedelser, Georgien

Gullighetssjukan

Det mesta här på bloggen handlar om saker jag sett och upplevt när jag varit ute och rest. Nu, efter en dags sängiggande med feber känner jag att det är dags för nya grepp. Det är dags att bli gullig.

Gullighet är förädiskt. Det började, för mig, oskyldigt med klassikern Oh Long Johnson som mer är rolig än gullig, fortsatte via ändlösa småtokiga små klipp med en griskulting som badar, en kattunge som blir slagen, bäbipandan, mellanlandade på Cute Overload för några minuters scrollande och åande, och slutar… Med guro lolitor?

Här är i alla fall det allra gulligaste, en kattunge som leker. I slow motion!

Etiketter:djur, gothic lolita, gulligt, konstiga passioner

Moskva tror inte på tårar

En enda lärdom har kommit ur de senaste dagarnas snorande i sängen. Den kom nästan simultant från Anna-Lena Laurén, författaren och utrikeskorrespondenten, genom hennes bok Sedan jag kom till Moskva och miss Murphy, designern, i en intervju i decembernumret av ELLE. Båda proklamerar att man ska sluta grina, sätt på sig klackskorna och vara som en mänska. Det är kanske det vettigast jag hört på länge. Att sluta se sig som ett offer och ta tag i sin situation.

Det är någonting jag ska ta med mig in i det nya året. Jag ska sluta upp med att gnälla över allt jag inte hinner med, sträcka på mig och vara stolt över allt jag klarar av.

Etiketter:förkylning, nyårslöften, tårar

Steg för steg

Varje rysk glosa, varje trist grammatikövning, varje ord jag suckar över och slår upp i den gigantiska ordboken för mig ett steg närmre. Mitt läxberg släpar mig med sig långsamt öster ut.

Etiketter:längtan, språkstudier

En helt vanlig gris

Varje vecka har jag åtta-nio pers som klickar in på min blogg för att läsa eller titta på bilden av den azeriska åsnan med jättesnopp. Min slutsats är att antingen är det jättespännande med ordet snopp eller så är djur i allmänhet någonting som folk intresserar sig för. Jag ska därför försöka blidka bägge parter och först skriva ordet i kursiv stil och sedan lägga in en bild på en gris och berätta lite hur vi kom att bekanta oss med varandra.

Snopp.

Grisen jag ämnar berätta om är en stor, ful, blek gris som gick omkring och bökade i den, får man väl ändå säga, georgiska staden Gali. Hur jag kom dit och varför jag självmant knaglade mig in i en konfliktzon är en annan historia som du kan läsa här. Hur bilden här till höger kom till står inte att läsa, men ni kan väl gissa själva hur kul det är när knäppa utlänningar plötsligt hälsar på en samling ryska sysslolösa militärer.

Så, för att komma till sak, här är den här sagans hjälte – en helt vanlig grisjävel.

En georgisk gris är knappast någonting konstigare än en georgisk ko. Vad jag förstått det som går bägge djuren ut på morgonen och äter längs vägarna, för att sedan på kvällen traska hem igen och föra ljud vid grinden för att bli insläppta på tomten för kvällen. För att lära sig mer om gris hänvisar jag till wikipedia. För att lära sig mer om Georgien hänvisar jag till AirBaltic. De har billiga flygbiljetter till hela forna Sovjetunionen.

Etiketter:Abchazien, djur, Georgien, gränskontroll, Kaukasien

Framtiden

Det där reseledarjobbet blev det ingenting av kan jag ju börja med att berätta. Det som däremot blir av är en till kurs i ryska och ett deltidsjobb med att plocka disk på en sushirestaurang. Inte så äventyrligt, men jag får både kunskap och pengar. När den stora framtiden sen kommer är jag i varje fall ordentligt förberedd.

Etiketter:framtiden, jobb, språkstudier